Hanna Wikman
Platsens utrymme och outrymme
Det verkar inte höras om jag inte säger det rakt ut. Det finns ett problem i den artikel jag skrev. Det finns ett
problem i den konstfestival jag var på.
De har ansträngt sig härborta, för att ge folk plats idag. Men folk törs inte komma som inte har rätt
kodkombination, som har de andra kulturella koderna. Eller har aldrig vetat om att de kunde ha kommit.
Kände fel folk på Facebook. Kollade efter fel flyers eller inga alls.
– Jo, de var där, kan någon säga.
– Nej, det var inte så, gnisslar det mellan mina tänder.
Men här är ju barn idag, här är folk från olika delar av världen och olika delar av stan och olika delar av Sverige.
Här är ju några gamla. Och säkert är här andra klasstillhörigheter än medelklass. Här finns exempel på en hel
del olika sorters konst.
Men det osar om det. Osar en känsla. Ett faktum.
Men de säger ju efter festivalen, de säger ju att de är nöjda - också de som är kritiska till att gjuta i cement
detta med vilken konst och vilka konstnärer som får ta plats. De säger att de fick tankar med sig, de säger de
kom på andra tankar, att det som var problemen, att det ventilerades, att frågorna kom på tal.
Varför vet jag då att min kompis har rätt när hon säger att hon tror inte att hon gillar den här festivalen riktigt,
när hon läst min första text om Platsens utrymme. Att det är problemet med den första texten jag skriver. Jag
är inbjuden att dokumentera och hon fick läsa mitt första utkast.
Hon tycker att den är medelklassig. Hon ser inte att jag skildrar ett pågående samtal, ett sammelsurium av
röster, konst och människor som kan leda till just en förändring av vem som får ta plats och hur. Ser inte det,
för alla träden.
Hon säger:
– Men det är kanske för att jag inte är så intresserad av den sortens konst.
Men här är ju flera sorters konst. Och du sysslar ju med konst själv. Så varför skulle festivalen vara tråkig, eller
inte i din smak?
De står i vägen. En skog av koder. Språk, uttryck, hålrum som hade kunnat innehålla exempelvis Ester 45,
konstnär från Svarvarböle, Fatmah 23, skulptör ifrån Biskopsgården, Kenneth 93, fotograf från Angered. Tja,
eller framför allt deras konst. Och så på scenen, orden från dem. Hon ser inte att här sker ju förändring.
Kanske. Inte.
För vem tog plats? Vem fick ordet? Vem tar plats när en lämnar dörrarna vidöppna? De som törs. Och vem
törs? Majoritetskulturen. Det lärde vi oss på festivalen i och med Vanja Hermeles föredrag. Vanja, författare,
genusvetare och journalist presenterade de ursäkter som brukar dyka upp när en påpekar ojämlikheter på till
exempel en Opera eller annan kulturarbetsplats.
A. Det är okonstnärligt att räkna (hur många män respektive kvinnor som exempelvis ställer ut i den
konsthallen, som regisserar på den teatern)
B. Det är typ redan jämställt
C. Det är någon annans fel
D. Det är så bra det kan bli
E. Det är en slump att det blir såhär
F. Det är värre någon annanstans
Hon kom också med en lösningsvariant:
Räkna.
Gör maktanalys.
Sätta upp rimliga mål.
Ingen motsättning mellan kvalitet, bra konst och jämställdhet
Lyft på stenarna, leta, forska.
Och att det är viktigt att vara tydlig när en använder begrepp. Så som kvalitet. Vad är kvalitet?
Det diskuterades en stund efteråt. Folk gjorde sina röster hörda och det uppstod spänningar och samtal. Det
var bra.
Det händer bra konst under festivalen. Foto, installationer, två fantastiska performance. Det händer samtal
som ska inspirera och vissa inspirerar mig, andra inspirerar andra. Det händer processer och filmskapande.
Men jag tänkte när jag erbjöds och tog på mig, jobbet att textdokumentera det här att - hjälp! Det kanske är
en sådan här konsttillställning som vill problematisera vem som får ta plats, men inte tar tag i problemet. Det
var namnet Platsens utrymme och pastellfärgerna i geometriska former på flyern som gav mig de fördomarna.
En stämning. En stil.
Och så gick jag dit och deltog, och tyckte att det var det. Riktat till de som redan törs ta plats, med lite hjälp av
nätverk och systerskap eller liknande. Sedan såg jag att det hände bra grejer. Jag vet att vi lärde oss att det är
viktigt att inte bara etablerade konstnärer tar plats, jag vet att vi lärde oss om ojämlikhet mellan
könsidentiteter. Jag vet att vi fick höra om hur vi kan motverka en hel del skit i det som är kultur. (allt som
växer)
Men jag vet att vi accepterade några spelregler. Genom att så många som hördes visste hur en beter sig, var
lämpligt klädda och lämpligt uttalade. Det var mycket vita personer på scenen. Fast alla var det inte. Det var
medelklassens uttryckssätt, fast allt var det inte. Det var utbildade konstnärer, fast alla var det inte. Men
rummet var deras, vårat. Och jag borde inte köpa det. Jag borde kräva något mer. Av en konstfestival kring
konstens platser, utrymme och möjligheter.
Dem är oändliga! Kom igen! Ville jag hojta då.
Jag satt där ändå och gormade invärtes över vilka som inte var där. Och jag vet inte vilka de är, men jag har
träffat dem. Här och där. Det finns en sjuhelvetes massa sätt att göra konst på.
Det är fantastiska intentioner i den här festivalen. Det är underbart att göra den. Det ska en göra.
Men det är som en av arrangörerna och projektledarna Sara Habchi Vogler, från K-merkt konst, säger efteråt.
Att det har blivit bra samtal och att inspirationspraten som hölls från scenen om grafik, teaternätverk,
ojämlikhet i konstvärlden, konstnärliga sorger, mönsterdesign i rum - att de kom från olika håll, gav olika
tankar. Men hon sa också detta - att nu vill hon göra mer saker, fast hon egentligen slutar som projektledare
på K-merkt. För att hon ju faktiskt hade totalt inflytande över vilka som fick utrymme. Och då vill en göra mer
av det hela. Så tolkade jag henne.
När jag frågar vem hon hade velat se ta plats är det just den jag själv saknat, men som säkert var där, och som
jag kanske bara inte såg ordentligt. Den dominerade inte. Det gjorde något annat.
Vem skulle du velat se ta plats här?
– Någon som använder platsen på ett nytt sätt. Jag skulle nog gärna ha sett någon som inte finns i mitt nätverk
redan. Att det är väldigt viktigt att blanda in andra... Att inte utgå från sig själv. Att låta det ta tid. Att aldrig
smita ifrån de här tankarna. Jag skulle kanske vilja se folk som tar plats och inte gör det i det etablerade
utrymmena.
Någon som visar att "Vi måste inte stöpas för att bli godkända."
För det måste vi inte. Jo, vi måste det för att bli godkända av vissa salonger, utställningsrum, klubbar och
lokaler. Och vi måste det inte för att bli godkända i andra. Vi måste inte bli godkända. Jag tror att det i den här
lokalen fanns utrymme för icke-vita arbetarklasspersoner av helt andra könsidentiteter eller utan armar och
ben att få plats. Målare som målar hela rummet grönt och delar ut anemoner. Jag tror att arrangörerna kan så
mycket om människor att folk hade känt sig välkomna. Men jag tror att en som arrangör måste veta vad en
letar efter för att se till att det sker. Som en av de inbjudna konstnärerna sade. Veta vem en vill bjuda och veta
vem en inte vill bjuda, till exempel.
Skriva femtioen olika tilltal eller ragga konstnärer på platser där konstnärer är. Låta rummet förändras för att
förändra det.
Eller som Anna Carlsson, konstnär och konstlärare, sammanfattade dagen vid dess slut, med ett uppträdande.
En performance.
– This day will never come again.This day we all are here, and that means something for tomorrow. This is
wery timeless. Och som människor förundrats vid att göra. Här är jag. Idag har vi sett det hända på många sätt.
Nuet som blir ett då. Och så fortsätter människan och världen att utvecklas. A bit awkward, but I have a body
and I have hope. This hope that alltid driver på. Detta hopp som driver till förändring. So, what is a hopp? Vi
har pratat om ord idag. Mycket ord.
Hon skriver och förklarar, förtydligar, understryker. På ett blädderblock på scenen, iklädd en märklig huva och
knäskydd.
– Hopp = förhoppning. Utsikter – room with a wiev, förväntningar. Expectations. Triumphcards. Hoppsan.
Språng. Skutt. Lille Skutt. It´s something physical when you have a hope. But we have a lucka, avbrott, which
we can call performance. We have all catch a hope, a now, together.
I was a little bit awkward. Lite tafflig. I wasn´t perfect all the time. We are human beeings. Tafflig. Fumbling,
valen avig. You are not at home.
– Obehändig - you don´t fit in a pocket. Tölpig - tôpig.
And we have Vimsig. Youré sort of just running around. Blond. Löjlig, onaturlig, illa gjord, fumlig. Saker man är
som människa. Ord har alltid en dold agenda. It all starts with words in your head. Is this how we treat the
body? This word doesn´t feel nice to this body.
Jag tycker att dagen var fin. Och jag kände mig Tafflig. Fumbling, valen, avig. You are not at home. Jag ville
ställa frågor och gjorde det. Efter Vanja Hermeles föredrag. Då svettades jag och kände mig dum. Men jag
visste att jag måste. Och då är jag ändå en sådan som passerar. Jag har orden (är utbildad journalist,
exempelvis), jag har positionen, jag kan föra mig i möblerade rum. Jag gick runt och frågade folk under dagen
Vad gör du här? Är det viktigt att ta plats? Vem skulle du vilja var här?
Svaren handlade om önskan att låta oetablerade konstnärer ta plats, om att låta sådant som är ursinnigt, fult
ta plats, motverka att bara folk från konst-institutioner får vara med. Att bryta upp majoritetskultur.
We have all catch a hope, a now, together.
Oh, please nästa gång det blir ett Platsens utrymme - en konstfestival kring konstens platser, utrymmen och
möjligheter. Make me happy. Surprised. inspirated, överväldigad.
Det finns så mycket som kan och måste göras. För det är farligt att upprätthålla strukturer.
Vanja Hermele säger i föredraget att ojämlika strukturer inom exempelvis konsten kan leda till felaktiga
generaliseringar om mänskligt liv.
Allvarliga saker.
För att kunna ta plats behövs det stöd. Och för att arrangera något där "alla" kan göra det krävs det tid och
eftertanke. Och den andra arrangören och projektledaren Stina Nilsson från Ladyfest c/o säger det så bra. Jag
har inga tvivel om att Stina Nilsson och Sara Habchi Vogler har de bästa av tankar om vad de vill göra och hur.
Varför resultatet ändå blir exkluderande vet jag inte exakt, men försöker ringa in en smula i det här jag skriver.
Jag frågade Stina i början av dagen:
Vem skulle du vilja deltog här idag?
– Jag skulle vilja att publiken tar plats, men också att de interagerar och är konsten. Jag vill att det ska kännas
som en öppen utställning och inte så att en inte får röra något.
Vad ser du för problem med olika rum annars?
– Det är värt att problematisera kvalitetsbegreppen. Det att några bestämmer vad som får ta plats. Att
konsthallars ledning bestämmer vad som är konst. Att det i de offentliga rummen måste vara anständigt, det
som är konst. Det hänger ihop med det här att Vems är staden? Vem bestämmer? Ska kulturchefen bestämma
vad som är konst?
Vad tänker du är ett demokratiskt rum?
– Det här med att det ska vara lika villkor. Jag vill ha ordet solidaritet med i sammanhanget. Ingen ska ta plats
på någon annans bekostnad.
Så. Tack och lov finns det lösningar på de här problemen. Jag längtar efter att se dem hända. De gör det hela
tiden
